Före 1936 var det dåvarande Värmländska Konstnärsförbundet som anordnade större samlingsutställningar i huvudsakligen Karlstad. Förbundet hade skapats 1919 på initiativ av journalisten och konstnären Wenzel Björkhagen, eventuellt för att ”balansera Rackstadkolonins dominans inom Värmlandskonsten”, som Barbro Järliden skrev i en jubileumshistorik inför den 60:e salongen.

Efter hand inbjöds även konstpubliken att bli passiva medlemmar i konstnärsförbundet. 1935 uppstod diskussion om att ombilda förbundet till en allmän värmländsk konstförening, vilket alltså skedde året därpå. Inom föreningen inrättades en konstnärssektion med egen styrelse men även representation i föreningsstyrelsen, för övrigt ledd av häradshövdingen med ett antal prominenser vid sin sida.

Nära 50 år senare, 1984, gjorde sig konstnärerna åter självständiga under namnet Värmlands Konstnärsförbund. Det nära samarbetet består ändå; konstföreningen stödjer konstnärerna inte bara genom att anordna utställningar utan även genom att köpa konst av dem till ett stort medlemslotteri och genom att dela ut stipendier av donerade och fonderade medel.

Men det är inte enbart medlemmar i konstnärsförbundet – med dess invalskriterier – som gynnas av konstföreningen. Numera är somliga av de jurerade höstsalongerna öppna att söka till för alla intresserade, inte minst med syftet att synliggöra och uppmuntra nya generationer konstutövare i Värmland eller med värmländska rötter.

För föreningens medlemmar, runt 1 000 konstälskare, erbjuds alltså minst en årlig överblick av god värmländsk konst. Som medlemsgåva får man varje år ett reproducerat konstnärsporträtt, en tradition som inleddes 1941 då Thor Fagerkvist var den förste att teckna sitt självporträtt. Hela samlingen originalporträtt finns hos Värmlands Museum i Karlstad.

Länge var Värmlands Museums Cyrillushus den självklara platsen för höstsalongerna. Sedan ett antal år rullar salongen för rättvisans skull mellan Karlstad, Arvika och Kristinehamn.